ꓕƎꓘƆ⅄W

Jag känner ändå att jag mått bra alla dessa år, inte tänkt alls. Bara varit och gjort.
Känner mig helt svulstig i ögonen, det känns som jag gått och blivit proppmätt i ansiktet. Jag tänker då fan inte jobba idag.
Jag kan inte jobba, jag hör rösterna av människor som inte klarar av mitt sätt att vara.
Jag hör rösterna av de som anser mig prata för mycket, för högt, för länge. Jag tar över, överröstar, är för mycket.
Kan jag dra ner på mig själv, nästa gång hon bjuder över folk hon är mån om. Kan jag lugna mig?
Vad är det dom frågar, påstår, kräver?
Hur ska jag kunna tona ner mig, lugna mig, dra ner på mig själv. Hon ber mig vara någon annan.
”Du behöver ju inte vara tråkig bara för att jag sa att du skulle lugna dig lite”
Nu ska jag lugna mig.
Jag är ju för mycket.
Du ber mig att stänga den enda dörr jag har. Vad finns kvar?
Alla år jag byggt en tunnel som kan ta mig helskinnad i mål, ska jag riva. Jag är för mycket.
Det ligger ett starkt tryck över hela mig. Jag vill spy, blöda, gråta och skalla saker.
Är jag för mycket då?
Vart är balansen för dom som så gott uttalar sig om hur folk skall bete sig generellt?
Är dom för lite?
Idag tänker jag så mycket att min livslängd halveras.
Är detta att vara för lite?
Balans var det vi sökte.
Det är bara ett minne.

150x120CM 100% COTTON.
BETSAD RAM.
HELA VERKET HANDGJORT I GILLESTUGAN.